torsdag 7 januari 2010

För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dej, jag vet att det går över men det är lika svårt för mej



Missförstå mej inte nu. Jag är ju dödens-glad över att vi vann i dag. Mina nya lagkamrater är bättre än jag nånsin kunnat tro och allt med handbollen känns jättekul.

Men en sån här kväll/natt. När man varit borta en hel dag, från innan solen gick upp till långt efter den gått ner, och kommer hem med en kropp så mörbultad att man undrar hur man över huvud taget klarar av att stå upp. Då skulle det vara så fint att ha någon att krama.

Jag har inte det. Ingen som plockar ihop mej när jag trillat isär prick innanför dörren. Ingen som säger "Jag kan packa upp din väska, borsta dina tänder och gå och lägg dej så killar jag dej i håret sen tills du somnar.". Ingen som kramar om mej, pussar mej i pannan och säger "Jag är stolt över dej.". Ingen sån. Och jag börjar bli så less på det. Det är så tråkigt.

Jag vill ha ett bröst att ligga på, en rumpa att klämma på, två ögon att se in i, två öronsnibbar att pilla på och två händer, fästa på två sexiga underarmar, att hålla i mina.

Så kan någon ge mej det? Eller ska jag behöva nöja mej med att komma hem och inte möta allt det här och somna till MacGyver?

2 kommentarer:

Peter sa...

Det är som med trisslotterna...plötsligt händer det :)

airaM sa...

Man får väl hoppas på det. =)