Det är för stort

Klicka er in här.

De låtsas-problem vi har i det här landet är inga problem. Någon är olyckligt kär, någon annan är för fattig för att följa med kompisarna ut, en tredje är, i egen mening, för tjock, en fjärde är alltihop. Men det är inga problem. Inte på riktigt. Det ni ser när ni klickar er in på Aftonbladet - det är problem. Det är ett helt lands, en hel befolknings problem och öde.

Försök ta in i hjärnan att närmare 200.000 har dött. Det går inte. Det är som om hela Västerås och Eskilstunas befolkning bara 1, 2, 3 skulle dö. Bara så där! Det går inte att ta in.

Folk beväpnar sej med machetes och plundrar butiker i desperation. De behöver vatten och mat för att överleva. Människor begravs i massgravar innan de anhöriga hunnit ta farväl, eller ens vet om att ett farväl är på sin plats. Folk driver omkring på gatorna, apatiska, för det finns ingenting annat att göra. De har inga hem. Inga familjer. Inga jobb. Ingenting.

De har riktiga problem och jag gråter för deras skull.

Vi ska vara så tacksamma för allt vi har och inte har i det här landet. Förstår ni det? Jag förstår det ibland, men inte alltid. Tyvärr. Sånt här får mej verkligen att skärpa till mej och tänka till.

Jag kan inte knyta ihop det här inlägget, det är för mycket känslor, så jag sätter helt enkelt punkt nu.