Men det är väl alla andras fel, visst?

Dryga fyra timmar har spenderats i hallen. Träning för småtjejerna (innehållandes rugby, handbollsspel och stafett), cykling och gym i en timme och sen handbollsträning i 1,5 timme. Jag var ju så klart inte med och körde handboll, men jag var med och passade, sköt med tung boll och tränade på straffar. Det är nog så mycket för en handbollsinvalid som jag.

I övrigt tänkte jag skriva lite om det här.
Allt jag tycker om det här finns sammanfattat i Hanna Fridéns briljanta inlägg som ni kan läsa här. Men jag måste förstås skriva några egna rader också.

Här kan man väl snacka om att ta sej själv på lite för stort allvar? Kan man bli mer självcentrerad? Är det möjligt? Tveksamt.
Lindex gör en liten kollektion på 15-20 plagg. Det handlar inte om en hel affär. Att bli upprörd över att just de här plaggen inte finns i stora storlekar är att leta problem som inte finns.
Det är väl allmänt känt att de storlekar som säljer bäst är 36, 38, 40 och 42? Då känns det väl ganska rimligt att om de ska göra en testkollektion så gör de den i de storlekar som säljer bäst? Eller ska de göra kläderna i större storlekar och sen ändå inte få dem sålda för att de "inte sitter bra på oss som är större, hallåååå!!!".

Jag blir oerhört trött på människor - framför allt rökare och feta (ja, hoppa på mej nu bara!) - som anser att rökning och fetma är en rättighet och att alla andra ska anpassa sej efter dem. "Livet är lätt när man är smal och snygg" säger många av storlek större. Ja, om inte lätt, så i alla fall lättare. Varför inte försöka sträva efter en lättare matchvikt då istället för att lägga alla energi på att gnälla på allt och alla som inte är er till lags?

Äh. Jag ska nog besöka H&M i morgon och fråga varför alla de söta rosa plaggen på barnavdelningen inte görs i min storlek. Jag vill ju också ha Hello Kitty-kläder.