Handboll.
Den bästa sporten som finns. Den sport jag älskat och utövat i snart 18 år. Mitt liv. Min passion. Den där runda, klistriga bollen - jag älskar den. Allt omkring den. Lagkamrater, tränare, engagerade styrelsemedlemmar, föräldrar, publik. Men framför allt lagkamraterna. Den gemenskapen. Tillhörigheten. Man är aldrig ensam. Alla SM-stegen. 1, 2, 3, 4 och 5. Jag har spelat dem alla. Alla divisioner. Elitserien, junior elit, Allsvenskan, division 2, division 3. Det spelar ingen roll vilken. Handboll är alltid lika roligt. Jag älskar handboll. Jag älskar att titta på handboll. Skriva om handboll. Prata om handboll. Men framför allt älskar jag att spela handboll. Spela handboll.
Det blir inte så mycket spelande nu för tiden. Och när jag spelat så har det gjort ont. Väldigt ont. Inte bara i smalbenet, i stressfrakturen. Andra ställen också. Men när man har en skada som alla vet om så vill man inte gärna prata om alla andra ställen där det gör ont, för man vill inte framstå som en gnällspik, eller som en hypokondriker. Så man håller käft. Men jag har haft ont i mitt knä i över ett halvår. Och jag har hållit käft. Jag har haft ont i min rygg i så många år att jag inte ens minns när det började göra ont. Och jag har hållit käft. För jag vill inte vara som Foppa, jag vill inte vara patetisk. Men jag är patetisk ändå. För jag är inte i närheten av den handbollsspelare jag varit, den jag vet att jag kan vara. Jag är ett skämt.
Därför är beslutet nära nu. Beslutet om att lägga ner handbollen, kanske inte för alltid och kanske inte helt och hållet. Men på elitnivå.
Missförstå mej inte nu. Det är värt att offra precis allt för handbollen. Resor, vänner, familj, kärlek. Allt. Om man får spela handboll. Inte om jag bara får gymma, inte springa, inte hoppa. Inte spela. Inte då. Jag har skrivit det förut och står fast vid det.
Jag vet inte om jag orkar mer. Jag älskar gemenskapen och jag vill vara en del av den. Men jag blir så ledsen. Jag gråter varje dag, för det gör ont i mej att inte få göra det jag älskar allra mest. Som att älska en människa man inte får vara med, men se att alla andra får vara med honom. Alla utom jag.
Och jag är livrädd. Alla som vet vem jag är associerar mej med handboll. Ingenting annat. Till och med här på bloggen. Majoriteten av er är här för att läsa om handboll. Jag är ju handboll. 18 år av mitt liv. Handboll.
Jag tror att jag har bestämt mej. Jag vet inte än, men det känns så. Men det känns som att jag ger upp. Som att jag sviker alla. Som att jag är en quitter. Som att jag har att välja på att vara en quitter eller patetisk. För jag ser ju inte så positivt på den här frågan. Jag ser det inte som att jag är en fighter om jag fortsätter eller som att jag är vis om jag slutar. Jag ser det som patetisk och quitter.
Det är sorgligt. Jag älskar handboll. Men handbollen förstör mej. Gör sönder mej.
Jag måste bli hel igen.
6 kommentarer:
Vi vill inte ha dig som en patetiskt Foppa. Så det kanske är ett väldans smart beslut serru.
Inte jag! Jag är inte här för att läsa om handboll. Nix. Du förstår, jag är lite mer intresserad av den riktiga Maria än den som bara spelar handboll hela tiden. Bara så att du vet. Du är inte bara handboll nämligen. Du är så mycket mer än det.
Fast inte just en quitter eller patetisk, så så det kan du lägga av att snacka om.
Kram!
Nu har ju inte jag varit i så hög division när det gäller sport överhuvudtaget. Kan sträcka mig till att jag var nära att börja i Damlaget i Bowling när jag var 17 men att jag slutade helt och hållet då jag fick veta att man var tvungen att ha kjol på tävlingarna haha. Däremot har jag två syskonbarn som har spelat och varit lovande båda i IFK Skövde. Marcus fick tyvärr lägga ner det här förra året då han nu har opererat båda sina knän och det har med handbollen att göra och han är bara nyss fyllda 18. Angelica slutade när hon var 19 tack vare andra intressen. Marcus är väldigt bitter över att ha varit tvungen att sluta vid så ung ålder men han följer med sina fd lagkamrater nästan överallt.
Du kan så mycket mer än att spela handboll Maria...Jag förstår hur du tänker dock. Lycka till med ditt beslut./Carro Hellström
klyschigt kanske men det finns en framtid också.
Förstår om de ser mörkt ut nu.
Tycker du verkar vara en otroligt rolig tjej, med huvudet på skaft och du verkar kunna driva bra mkt med dig själv. Skulle vara kul att se dig i någon dokusåpa bara för att liksom.
Kanske prova på att träna något lag igen istället? Något äldre än de du prova innan, så du kan föra vidare din underbara talang som finns där.
Absolutjohan - Ja, jag får hoppas på det.
Annika - Du är så klok och vis och därför lyssnar jag på dej. Tack, för att du alltid plockar upp mej litegranna med din snällhet.
Sune - Ja, det suger att behöva lägga av när man egentligen inte vill.
Caroline - Förstår att du förstår mej. Tack för ditt stöd. Kram.
Jessica - Om det är samma Jessica som kommenterat förut, på gamla bloggen, så säger jag åter igen tack. Du skriver inte så ofta, men när du väl gör det så är det alltid så snällt och peppande. Tack. Jag vill definitivt bli tränare, det ska jag satsa på.
Någon dokusåpa lär det inte bli, men kanske något annat. ;) Kram!
Skicka en kommentar