04.51-05.41, onsdag den 18:e november

Klockan är lite över sex. Jag är vaken.

Det var känslosamt att komma fram i går. Det var tårar här och där och hårda kramar. Pappa hämtade mej vid centralen och hjälpte mej med mina tunga väskor. Tack. Jag och mamma hade kort tid på oss att kramas, för när jag kom fram till henne vid kvart i tolv så var det fem timmar kvar tills hon skulle kliva upp ur sängen och göra sej klar för ännu en avfärd till Sundsvall (där hon jobbar ett par dagar i veckan).
Pilla hår, killa rygg, hålla hand, klappa kind. Det blev inte många timmars sömn för mamma (ännu mindre för mej, men jag kan ju sova nu).

När det var dags för mamma att rulla ur sängen så stod jag redan upp och frågade henne vad hon ville ha till frukost. "Havregrynsgröt och ett ägg. Ett stort ägg.". Ja, för mamma har stora ägg i kylen. Två små, vita. Resten stora, bruna. Jag tog tre stora, bruna ägg och la dem i en kastrull och, ja, ni vet hur man kokar ägg. Vi pratade, skrattade lite, diskuterade sjukheten i drömmar. Jag fixade gröten medan mamma sminkade sej och när vi satt och åt (jag åt de två andra äggen) kommenterade jag hur mamma ser ut som en kines när hon har hunnit ta på kajalen, men inte mascaran. Mamma försökte lura mej med att hon tagit fel på datum och sa tafatt "Det är väl den 19:e i dag, va?". "Nej, det är den 18:e.". "Då har jag tagit fel på dag!" säger hon och försöker kväva ett skratta samtidigt som hon säger "Jag är inte bra på att luras.". Jag bara skakade på huvudet.

När vi hade ätit klart skulle hon sminka färdigt sej och hon sa samtidigt som hon plockade fram sin mascara "Jag köpte en jättedyr mascara...." och så drog hon ur borsten och visade den för mej och sa "...så var den av gummi.". Sen applicerade hon mascaran så lungt och med så slutna ögon att jag var tvungen att säga åt henne att inte somna.

Sen pratade vi lite till. Kramades. Skojade. Jag hjälpte henne öppna dörren för att hon hade väskor i händerna och jag påpekade snabbt "Hur skulle du gjort med det där om inte jag var här? Det är nog bra att jag är hemma.".

Och nu är hon borta. Men visst är det så.
Det är nog bra att jag är hemma.

Hur kan man tappa orken att andas?

Ni är några västeråsare som kommer vara ordentligt saknade i mitt hjärta och ni vet precis vilka ni är. Att jag väljer att packa fem väskor med kläder, skor och andra måsten för att bara dra hem samma dag som det blev klart har ingenting med er att göra, jag skulle bara inte klara en enda natt till i skokartongen. Jag kunde knappt andas där till slut. Jag behöver komma hem till min familj så fort det går.

En person har hört av sej på sms och jag tackar honom av hela mitt hjärta. Ditt sms var välkommet och gjorde att jag kommer känna mej saknad av åtminstone en person. I en stund som denna känns det värdefullt.

Nu sitter jag på tåget någonstans precis bortom Eskilstuna. Det är mörkt ute och det värker i mina axlar och min rygg efter det tunga bärandet från taxin till tåget. Tre ryggsäckar, en handväska och två träningsväskor. Det var vad jag fick med mej. När jag hämtar resten återstår att se. Det får bli när jag känner mej redo.

Just nu värker det i hjärtat över alla jag lämnar. Jag hoppas att det går över med tiden.

Besviken.

Nu ligger vi på hotellet i Lund. Det är vårt "gamla vanliga" hotell som gäller. Känns som vårt andra hem nu, när vi sovit här några gånger. Ibis är det jag snackar om. Jag delar rum med Fröken Jansson. Perfekt, om ni frågar mej, för hon är en mycket tolerant tjej. "Du får ha på datorn hur länge du vill" säger hon. "Jag störs inte.".

Perfekt.

I morgon ska vi samlas utanför entrén klockan halv nio. Löpning står på schemat. För de andra, alltså. Inte för mej. Men jag måste vara med ändå, serrni. Fråga mej inte varför. Hade hellre sovit. Sen när det är dags för match, då får jag nämligen inte vara med på bänken, trots att vi inte har fullt lag. Nej, då ska jag sitta på läktaren, själv. Tyck vad ni vill om det, jag tycker det är skittråkigt. Jag åkte med ner hit för att stötta mitt lag. Det blir lite svårt nu. Oh well. Slutgnällt.

Jag blir bara less. Som ni redan vet...

God natt.

Om om inte fanns. Då skulle det här inlägget inte heller finnas.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Ska jag ens börja? Orkar jag med ett sånt här inlägg till? Orkar ni med ett sånt här inlägg till? När ska jag landa och bara leva normalt som alla andra människor?

Äh. I alla fall.

Det är inte så lätt alla gånger. Jag ligger i min säng. Med datorn i knät, som vanligt. Med tvn på, som vanligt. Har en ganska bra kväll för mej själv. Ingen stress över att jag vill gå ut och festa eller träffa människor. Inget mölande med chips och godis. Jag trivs.
Sen, helt plötsligt - crash, boom, bang - så känner jag hur jag vill börja störtböla. Var kom det ifrån, liksom? Va? Vad hände där? Var det för att jag såg en gravid kvinna på tv? Var det för att någon skrev att november bara är till för att man ska plocka fram bilderna från i somras och tänka tillbaka? Jo. Kan ha varit det sistnämnda.

Jag vill så hemskt mycket bort nu. Resa iväg. Eller åtminstone vara nånstans som inte är här. Och det är inte för att det är dåligt här, för det är det egentligen inte. Inte alls. Det gör bara lite för ont, nånstans. För jag vill så himla mycket mer.

Ni vet att jag har pratat om handbollen och dess vara eller inte vara. Jag älskar att spela handboll och jag ger upp vad som helst för att få spela handboll. För att få spela handboll. Inte för att få träna rehab och inte kunna vara med. Det är så nedbrytande, så knäckande och jag är så himla less. Handbollen blir inte den ljusglimt i mitt liv som jag vill att den ska vara. Den blir nånting svart. Och handbollen förtjänar inte det.

Nu, när vi har massa skador och sjukdomar i truppen, vill jag inget hellre än att bara strunta i den onödiga och dumma skadan jag har och spela ändå. Jag vill liksom ta vara på den här tiden, resten av säsongen, för jag är nämligen inte säker på att det blir någon fortsättning sen. Jag är inte säker på det. Allt det som är värt att offra för handbollens skull - jag längtar så mycket efter det nu när jag inte kan/får spela.

Jag längtar efter mamma, pappa och mina bröder. Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter Sydafrika och Thailand. Och New York. Jag längtar efter att få ta en spontan after work med mina arbetskamrater och inte behöva planera in det fyra veckor i förväg. Jag längtar efter att få släppa loss helt och hållet och inte behöva bry mej om vad sponsorer och blöta näsor tycker. Jag längtar efter att få gå på fyra-fem Frölunda-matcher i månaden. Jag längtar efter allt det där.

Eftersom jag är skadad. Och eftersom jag när jag kommer tillbaka från den här skadan säkert skadar mej nån annanstans. Men, det ska ni inte tvivla en sekund på, när jag väl lirar handboll så gör jag det av hela mitt hjärta och hela min själ. Alla som känner mej vet hur mycket lidelse jag har för sporten.

Tillbaka till gråten i halsen... Jag vill inte vara här nu alltså. Senast i onsdags hade jag ett break down och Camilla sa då till mej att "Dra då! Dra hem! Bo hos din mamma!" och det är det jag skulle vilja göra. Just nu. Att ha mamma nära och att få äta hennes mat och pilla henne i håret. Det skulle göra mej hel igen. Då skulle jag inte behöva nånting annat.

Ja. I grund och botten handlar det nog mest om att jag vill ha någon som älskar mej nu. Nära. Det spelar ingen roll om det är mamma eller pappa eller Camilla eller Jessica eller någon annan. Men alla de som älskar mej är så långt bort och det finns ingen här som klappar mej på kinden.

Och jag behöver nån som klappar mej på kinden.

Tidernas tråkigaste blogginlägg?

Jag skrev om det i går också, men jag skriver det igen. Jag är så sanslöst trött nu för tiden och jag vet bannemej inte hur jag ska ta mej ur det här. I dag är jag dessutom lite febrig igen, det är inte kul alls.
Om drygt en timme ska jag dock bege mej iväg till hallen och träna småtjejerna. I kväll ska de få spela match på träningen. De behöver lära sej det, för på lördag ska de spela matcher på riktigt. Hela dagen, 9-18.

Tyvärr kan jag bara vara med på de två första matcherna, för sen ska jag åka med laget till Jönköping och se Champions League-matchen mellan Alingsås och Ciudad Real (som är världens bästa klubblag i handboll). Därifrån ska vi sen åka ner till Lund och sova där för på söndag är det match mot Lugi. Så så ser min helg ut. Handboll. Bara handboll. Skadad? Ja, visst. Men ändå. Handboll.

I övrigt var jag lite småledsen i kväll. Ville flytta hem och allt det där. Men det ska jag inte. Inte än i alla fall.