Omtumlande.
Det är ett ord som beskriver mitt liv just nu på ett bra sätt. Jag kan inte ens blogga. Ni märker det, så klart. Jag grinar ungefär varannan sekund och jag kan egentligen inte tänka klart över huvud taget. Men på det lilla jag lyckats få fram så har jag tagit ett beslut, ett beslut jag står för och är stolt över.
Jag kan inte skriva mer än så. Inte nu. Ni får hänga kvar ändå, helt enkelt. Hoppas ni tycker det är värt väntan.
måndag 16 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Maria... jag finns här om du vill låna axeln KRAM KRAM!!!!
Jag förstår vad det handlar om, tror jag. Och Jag vet också att det är väldigt svårt. Varit där, liksom. Du vet var jag finns. Kram
Gumman... jag får ta på mig hela ansvaret. Jag borde uppfostrat dig i "Jantelagens" anda...
Typ Ja, tack, amen. Allt hade varit lättare för dig då. Det är sorgligt att det måste vara så i synnerhet i ditt fall när du vill så mycket gott, för alla. Det är inte din förlust det här. Bra så du vet.
Kram DIN MAMMA
Åh :(
*kramar om*
Snart blir allt bra och du kan andas ut, tänka på dig själv, göra allt du drömt om. Kram.
Min Ängel!! Tar på mig hälften av din uppfostran, men jag tycker Mamma o jag har gjort rätt. Du har blivit en stark o självständig person. Du vågar stå för de du tycker!!! STORT!!! Vi ska ta oss igenom detta med! ÄLSKAR DIG! Din Pappa
Du vet var jag finns...(och Anna)
Yepp.. I'm here too!
En kram till dig..
Skicka en kommentar