måndag 30 november 2009

Känns det så?

Vi tränade bra i dag, morsan och jag. Vi började med 25 minuter var på cykeln (mamma) och crosstrainern (jag) och sen blev det lite ben för mej till en början. Det har varit magert med det sedan beskedet om stressfrakturen kom för sex veckor sedan. Det kändes bra, men det vete tusan om jag kommer vidhålla det i morgon. Känner på mej att Träningsvärken kommer ringa kring nio-snåret och se till att jag går upp och tvättar.
Sen körde jag lite frivändningar, vilket jag inte heller gjort på många veckor nu. Verkar dock inte ha tappat så mycket. På bänkpress har jag tydligen inte tappat något alls, men det har jag ju i alla fall kört litegrann. Provade att maxa i dag och låg på samma som efter sommaren, 47,5 kg. Inte så bra, men inte värdelöst heller.

Det känns bra att jag gymmar nu, fastän jag inte "måste". Jag trodde inte det om mej själv. Jag trodde att jag skulle slappa till mej som fan den dagen jag la av med handbollen. Nu har jag ju inte lagt av, men ni förstår vad jag menar. Trots att jag festat lite mer än vanligt och hunnit med massvis med vänner och familj, så tar jag mej ändå tid att träna. Det känns som att jag har karaktär, trots allt. Känns det så? Ja, det känns så.

Silent Library på femman nu. Jag garvar ihjäl mej.

Men jag var där i tanken och hjärtat, räcker det?

Ja, men precis som jag skrev i lördags (att Frölunda faktiskt var ganska bra) så visar det sej nu att de bannemej är på g på riktigt. De håller i skrivande stund på och spöar skiten ur Södertälje och leder just nu med 6-1. Niklas Andersson ifrågasatte jag dock rejält i lördags (dock inte på bloggen). Då undrade jag om han ens var med på plan, för så osynlig var han. I kväll? Tre mål. Dåligt? Nä. Dessutom har lagets snyggaste (Tobias Viklund, yum) prickat dit sitt första(?) Frölunda-mål.

Fan. Varför var jag inte där i kväll?

Just det. För att jag tränade med mamma. Och för att jag åt sushi med mamma. Och för att jag cyklade mej cp-svettig. Därför var jag inte där i kväll.

Jag behöver tänka på annat...

Jag går och tränar nu


Jag - förlossningsläkaren

Hahaha. Jag håller på och dör av garv här borta. Jag kom nämligen just på vad jag drömde i natt.
En kompis till mej är gravid och ska föda i mitten av december, dvs väldigt snart. I drömmen åkte jag i samma bil som henne och jag skojade med henne lite. "Tänk, helt plötsligt ba 'splaaaff' så går vattnet, här i bilen liksom!". Jag var på väg till Stena Line, för jag skulle till Danmark (eller Tyskland), vart hon skulle har jag ingen aning om.

Helt plötsligt händer just det. Vattnet går. Och sen går allting väldigt fort. Hon har inga värkar eller nånting, men bebisen kommer. Den kommer! Ut alltså. Den kommer ut! Jag, som är självlärd förlossningsläkare efter diverse filmer och dokumentärer, försöker att hålla in ungen med en hand för att den inte skulle komma rakt ner på bilgolvet, utan vi ville ha tillgång till alla teknologi och shit som finns på sjukhuset, som ju fanns alldeles runt hörnet. (Vi befann oss på Älvsborgsbron när bebisen började titta ut.)

Så jag sitter där, i baksätet, och håller bebisen inne med ena handen och klappar min kompis i pannan med den andra. Bebisen kom dessutom ut med en arm ihop med huvudet och jag tänkte att det kanske var lite farligt eller så, så jag sa åt min kompis att "Krysta inte! FÖR GUDS SKULL, krysta inte!!!".

Väl framme vid sjukhuset så bar jag ut min kompis i mina armar. In på sjukhuset, hysterisk ena sekunden, kolugn i nästa. Ingen verkade bry dej. INGEN brydde sej om en gravid kvinna med en bebis halvt hängandes utanför. Jag sprang tillbaka till receptionen där Serenas mamma från Gossip Girl stod och hon sa att "Herregud, du kan väl inte bara springa in här hursomhelst, du måste ju anmäla dej först.". Jag höll på att koka över och slängde upp min kompis på disken och skrek "Men hon föder ju i vilken jävla sekund som helst!". Hon tittar på min kompis, himlar med ögonen, drar ut ungen och klipper navelsträngen. "Så... Det var det det.".

"Klarar du dej nu?" frågade jag min kompis, varpå hon nickade glatt. Jag var ju tvungen att skynda mej till Stena Line. Men bilen jag hade åkt med var borta och däri låg alla mina grejer, inklusive mobiltelefon. Nånstans i allt letande tog drömmen slut och först nu, när jag såg en gravid kvinna på nätet kom jag ihåg hela denna fullt normala dröm. För den är väl det? Fullt normal?

How I feel about stuff


Puckat

Och jag är så bra på att plåga mej själv, därför går den på repeat nu. Om och om och om igen. Tills min mage bara är ett stort hål. Jag har mycket lite förståelse för att man vill såra en annan människa, men jag har absolut noll förståelse för att man vill såra sej själv. Vad fan håller jag på med?

Nu har jag gått all-in för sista gången

Det är så att jag träffade någon som jag trodde passade för mej. En som visade att han var något för mej och att jag var något för honom. Han var så bra på alla sätt och vis man kan vara och han pratade så bra och var jätteduktig på att le mycket. Han sjung tyst och försiktigt för mej. Den här låten. Och nu gör den låten att jag får ont i magen. För allt var visst bara hittepå. Varför har jag inte en susning om. Vad vann han på det egentligen? Jag fattar ingenting.

Ärlighet. Jag har ju alltid trott på ärlighet. Det vet ni. Och jag sa till honom på en gång att "du... jag vill inte leka, jag vill vara seriös" och det tyckte han var bra. Då tyckte jag att vi kommit en bit på vägen. Kramarna kändes så ärliga och hans arm passade perfekt intill min midja. Jag tänkte att vi inte har nån brådska med det här, för han utstrålade att han tänkt finnas där ett tag. Det kändes så bra, jag trodde på allt, och våra fingrar flätades ihop på ett alldeles ovanligt passande vis.

Men jag ska nog inte tro på människor i fortsättningen. Ni vet att jag ju inte brukar skriva så mycket om killar jag träffar ibland, men nu kände jag att jag måste göra ett undantag, för jag behövde skriva av mej om det här. Jag har trott att jag är en bra människokännare. Uppenbart är dock nu att jag är en fullständigt usel människokännare. Jag åkte på en sån bluff så att den nästan inte känns verklig. Och jag känner mej så jävla blåst. Jag trodde att det räckte med att vara ärlig, men uppenbarligen går man aldrig säker.

Jag trodde att han var utsänd från någon med högre makter, han var lösningen på all skit jag gått igenom. Jag trodde verkligen det. Men jag ska sluta tro, som sagt. Jag tror inte på er längre. Jag orkar inte. Jävlar, vad hårt ni ska få jobba för att nå mej, för jag tror inte på er längre, jag vågar inte det.

Och vad vann han? Inte ett skit. Han drog inte hem nån pott alls. Men för all del, hoppas det kändes bra.

söndag 29 november 2009

Can't believe that I'm the fool again

All cred till Zlatan, hans mål i afton var mäktigt. Men den riktiga derbyhjälten är Puyol. Såg ni honom? Såg ni hans brytningar? Såg ni? Han var Gud i kväll. Han gjorde allting rätt. Allt. Utom frisyren, möjligtvis.

Så här fint såg det ut på facebook precis efter Zlatans mål.



I övrigt kan jag tala om för er att jag är alldeles knäckt. Trodde att det skulle kännas bättre i dag, men jag förstår bara mindre och mindre och känner mej mer lurad än någonsin förut. Jag känner mej som en fullständig idiot. Det känns dock som att det är nån annan som borde känna sej som en idiot. Känns det så? Ja, det känns så.

Po-po-po-pokerface po-po-pokerface.

Äckliga skador

Aj. Aj, aj, aj. Aj.
Jag kan inte låta bli att titta på sånt här. Usch. Kan ni? Låta bli alltså?

Kolla in här i så fall. Om ni inte kan låta bli. Dick Andersson, överst, har då fotot togs fortfarande inte fattat vad som hänt. Sjuk bild.

Aj.

Zuperzöndag

Vilken bra kväll jag och Jessica hade i går. Spontant är alltid det bästa. Gotta love it.
Träffade mängder med människor jag inte träffat på många, många år och jag var i fullständig extas. Vilka fina människor det finns.

Nu är det Supersöndag, fo sho. Just för tillfället är jag hemma hos Challe-Balle och det är naturligtvis fotboll som står på schemat. Arsenal-Chelsea spelar just i detta nu och kvällens andra toppmatch ska vi se hemma hos morsan sen. Ja, ni vet ju vilka som spelar klockan 19. Zlatan mot Soporna från Madrid. Ska det bli 6-2 kanske? Alltså. Mina två favoritlag, Arsenal och Barca. Vinn nu då. Vinn!

Årets sämst komponerade inlägg? Möjligt.

lördag 28 november 2009

My tip to you



Jag har förresten hittat någonting värdefullt. En sån där fin och äkta blogg som gör att man känner saker eftersom den har både glatt och ledset och ljust och mörkt och upp och ner. En ny favorit. Eftersom de flesta av er som läser min blogg är snälla och fina människor så ska jag dela med mej, så att ni också får er en till favvo.

Other Filthy Stories heter bloggen och ni hittar den här.

Och hon som skriver. Så söt, så söt, så söt.

I don't need you


Ville ha seger. På flera plan.

Det blev 3-3. Det korrekta slutresultatet borde dock varit 5-2. Två mål bortdömda för Frölunda och ett mål av Djurgården där det egentligen borde varit en odiskutabel utvisning på en DIF-spelare. Jag och Carro (speciellt jag) var synnerligen missnöjda med dagens domarinsats. Fredrik Pettersson var vi dock mycket nöjda med. På flera plan.

Thomas Andersson. Jag vet inte om du läser här, men det vore sannerligen inte en överraskning om du gjorde det. Ta mitt tips. För din egen skull. Lägg ner. Lägg ner nu. Du var så ofattbart dålig i dag att jag skämdes å dina vägar. Det är ok att vara dålig, men var konsekvent dålig då. Om du ändå inte tänkt nyttja din pipa under matchens sista 20 minuter så kan du väl lämna pipan i omklädningsrummet? Fegheten liksom.

Nåja. Frölunda är fortfarande obesegrad under de två matcher jag sett denna säsongen. Jag tar på mej det. Yeah. Och i dag, till skillnad från Brynäs-matchen jag var på förra veckan, så förtjänade de att vinna. I dag spelade de riktigt bra i två perioder. I dag kände man igen Frölunda igen. Synd att Andersson sabbade det.

Nu då? Nu halvligger jag i soffan och tittar på Top Model-finalen. Alldeles ensam. Har inga planer alls för kvällen och istället för att känna mej rastlös och ensam, så känner jag att det är litegranna skönt. Jag får underhålla mej själv så gott jag kan.





Skål, säger vi.

Vad ska ni göra i kväll?

Något jag älskar



Jag minns helt ärligt inte när jag var så här trött senast. Har försökt ta en power nap nu, för jag ska på hockey med självaste Caroline, men de där power napsen kommer nog aldrig bli min grej. Man blir ju bara tröttare...

Nånting bra hände i förrgår och nånting dåligt hände i går. Därför är jag ganska less på saker och ting just nu. But since it's out of my hands, så lämnar jag skiten här hemma och drar iväg för att ha kul med Carro istället. Orka älta. Nej.

Nu ska jag bege mej in i duschen för att vakna till lite. Det behövs verkligen.

Jag vill inte skriva nån rubrik

.................

.................

.................

I don't believe you.

fredag 27 november 2009

At first sight

Ja, just det. Jag har ju visst en blogg också.

Bra kväll i går. Mycket bra kväll. Givande. Trevlig.

Tror ni på ödet? Det gör jag...

torsdag 26 november 2009

El singostare

Jag älskar att Jessi slutar sjunga mitt i låten och skriker "men sluuuuta!!!" och börjar gapskratta, för att Camilla håller på och krossar henne.

Jag älskar det. Det är gulligt.

Öhhhh

Dags att gå och träna med Camilla och mamma.
Känner mej ytterst tråkig i dag.

Märks det?

Formally known as Mr Nice Guy

Några rader kan jag ju skriva, även om jag känner mej ovanligt apatisk. Så jag skriver grattis till snällkungen, Jens Strandell, som fyller 30 (33) år i dag.

GRATTIS!

Vi ses nästa vecka.

Gratulationer i övrigt undanbedes, men om ni prompt måste gratta så kan ni göra det här.

Ber om att få återkomma senare

Fult

Sanslöst kul att när Aftonbladet kör en grej om fula arenanamn och dessutom kör en omröstning om vilket namn som är absolut fulast så heter vinnaren Färs & Frosta Sparbank Arena och det vet vi ju alla handbollsspelare att det är en handbollsarena. Och den ligger i Lund. Och det är Lugi och H43 som spelar där. Och det är ju verkligen sant. Det är ett jättefult namn. Borr & Tång Arena är ju inte heller så värst fint.

Tänkte säga god natt med det, jag.

God natt.

onsdag 25 november 2009

I cannot handle it alone.

Jag blev totalt sönderdeppad när både Camilla och mamma hade ätit i dag, så vet ni vad jag gjorde? Om ni vet det så är ni synska och jag tror inte att ni är synska, så jag ska berätta nu.

Jag åt tre ägg.

Tre ägg åt jag.

Lyckligtvis består ägg i princip bara av proteiner och därför är inte dieten förstörd, även om en del vatten kommer tillbaka. Men om jag känner mej kass? Utan tvekan. Rå-kass. Värde-kass. Ur-kass. Alltivärlden-kass. Jepp.

Så jag kikar runt på diverse bloggar och landar till slut hos AbsolutJohan. Och jag börjar med ens hata honom mer än jag hatade Saddam Hussein när jag var liten. Kolla här. Kolla då! Det känns som att han bara vill gnida in det i fejset på mej.

Jag hatar godis. Jag älskar godis! Jag hatar alla.........
Fan.

Can I handle it alone?

Först och främst - Mamma och Camilla är SÄMST. De har ätit i dag, båda två. Sopor. Och nu är jag sjukt omotiverad och vill också äta mat, för jag vill inte vara själv i det här. Fan.

Second - Mamma höll på att bränna upp sin dator i går. Fantastiskt av henne. Hade jag eller Jakob varit syndarna hade hon adopterat bort oss. Var så säkra.

Ok. Hej.

Wanna see me live? No? Screw youuuuu.

Haha. Roligt. Mycket roligt.

Alltomhandboll använder vi ju oss av Bambuser när vi filmar, Bambuser som ni hittar här. Med Bambuser kan man spela in videoklipp och antingen sända live (typ som Peyton i One Tree Hill, ball, erkänn?) eller i efterhand. Man kan dessutom göra det från mobilen. Dock inte min mobil som tyvärr är missanpassad till internetvärlden. Tydligen.

I fortsättningen kan ni alltså se mej live eller o-live i kolumnen till vänster. Hissa eller dissa. Brydde jag mej? Nääää. Jo. Lite. Men inte så mycket.

I kväll tänkte jag live-sända under Paradise Hotel. Då ska ni få se på fan. Mucho interesanto.

Puss.

Det är o möjligt att stoppa språk polisen nu.

När vi ändå är i gång...



Har hon gjort två hemgjorda pizzor? Och om hon nu gjort två pizzor, varför ska hon äta sallad också då? Fattar inte... Fattar inte alls.

Hur står det till med språk kunskaperna i Sverige? Jätte bra eller?

Hahaha. Jag garvar ihjäl mej här borta. Eller så blir jag förbannad, vet inte riktigt. Eller jo. Jag garvar mest.

En polare till mej hade skrivit följande text i sin statusrad på facebook;

"Ny friss, ny rakad, ny duchad. Het?"

Jag tänkte att "Jag orkar inte med en särskrivning till. Jag. Orkar. Inte.". Så jag skrev i en kommentar "Ny friss, nyrakad, nyduschad. Het? Gör om, gör rätt. ;)"

En stund senare ser jag följande;



Förstår ni att jag dör? Av garv, alltså. Förstår ni att jag dör av garv?
Han försökte ju i alla fall...

Begåvning

Är det begåvat? Vad? Att ligga i soffan och titta på Hell's Kitchen (Gordon Ramsays kocktävlingsprogram på trean) när man själv inte får äta någon som helst mat? ÄR DET BEGÅVAT?




NEJ!!! DET ÄR DET INTE!!!!!!!!!!!

What day? This day!

Vilken dag! Intervju här, intervju där, intervju nån annanstans. Fett mycket snack, fett mycket bilder och fett mycket video. Jag gillar det skarpt. Väldigt skoj.

Ja, men till exempel så kan ni väl kika in på alltomhandboll.nu och kolla in vad jag har att säga om VM-truppen som blev klar i går. Ja, alltså, damernas handbolls-VM-trupp, så klart. Om ni nu inte förstod. Men det tror jag nog att ni gjorde. Jäkligt roligt att få göra lite inspelningar istället för det gamla, vanliga skrivandet. Väldigt skoj! Det kommer det bli mer av under VM, det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Just nu sitter jag och "käkar". Vaniljsmak blir det till "lunch". Gott som fan. Under snicksnacket med AWF för en timme sen satt jag och hatade allt och alla som gick förbi med coca-color, kladdkakor, kanelbullar och hallonpajer, men jag höll mej till mitt gröna te, minsann. Jag som hatar te.

I alla fall. Heja! Men nu måste jag avsluta min måltid, så ni får ursäkta. Later.

What's so good about it?

Shit. Jag är vaken. Waaaah! Heja. Mina ögon gör ont.

Alltså. Iväg på fakkin' amazingly funny interview. Sen massa andra hiskeligt roliga saker. Synd att jag vaknade upp till vädret från helvetet bara.

Öh. God morgon då!

It's a mix of bad and good

Kvällarna är alltid de jobbigaste. Det är därför jag aldrig vill stänga av tvn och verkligen försöka sova. För jag vet att det inte går. För jag vet att då kommer alla jobbiga tankar. Paniken. Ångesten. Känslan av att ingenting nånsin kommer lösa sej. Jag blir helt knäckt, varje kväll. Vill inte...

Men jag måste försöka sova snart för morgondagen blir lång och produktiv. Alla som vill träffa mej denna veckan har frågat "På onsdag, blir det bra?". Ja, klart det blir.
Så. Först ska jag på en väldigt spännande intervju klockan tio. Sen ska jag träffa bossen på AlltOmHandboll och spela in ett litet program runt elva-tolv. Efter det ska jag träffa AWF och snicksnacka lite. Sen ska jag hinna med Ogge också. Och Jessi. Tur att jag inte behöver sätta av tid för mat...

Nu ligger jag på Camillas soffa. Igen. Bekvämheten i den här soffan går ej att beskriva i ord. Inte i teckenspråk heller. Den är grym. Och nu ligger jag här och kollar på bilder jag inte sett tidigare. Från i vintras, några dagar in på 2009. Vill ni se? Klart ni vill.


Typ... Var kom de smala benen och den snygga röven ifrån??





Love between friends.



Målade läppar was the shit. And still is.







Man kan ju inte alltid åka taxi. Man måste tänka på ekonomin och, framför allt, miljön. Så ibland tar man en urgammal spårvagn in till stan istället. Det skulle aldrig Blondinbella gjort.



På stan hamnade vi, som alla andra kvällar, på Push. Och lägg gärna märke till Camillas döläckra höftväska som jag fick låna kvällen till ära. Love.





Ibland kan det hända att man inte riktigt ser ut som sej själv utan som en galen Chucky doll. Ungefär som jag på den nedersta bilden. Ungefär.



Och den kvällen träffade jag min gamla klasskamrat och vän Caroline. Eller Chung, som hon numera kallas. Fin och, framför allt, väldigt duktig tjej.


Och det var väl den återresan det. Kanske kommer fler framöver. Om ni vill. Vill ni?

God natt.

tisdag 24 november 2009

Dag 2 för mej, dag 1 för Camilla

Yay! Andra dagen är snart över! Och vi har en måltid kvar att "käka". Alldeles nyss smällde vi i oss varsin varm soppa. Jag tog kyckling och Camilla valde svamp. De smakade oerhört bra, ska ni veta. Lite matigare än de kalla dryckerna.

Det blev dryga 30 minuters simning och när jag var helt död efter det och ville slippa gymmet sa Camilla att "Ok, men då går vi en långpromenad istället!". Fan heller. "Vi gymmar!". Så vi gymmade i ca en timme och det är ju rätt sjukt, det där, att man tror att man inte kommer orka ett skit och man orkar hur mycket som helst. Stoltheten efteråt...

Nu sitter vi och försöker hålla kladdkaketankarna långt borta. Vi tar hjälp av Biggest Loser på Kanal 5. Varenda centimeter av motivation behövs.

Och snart ska jag vara så här snygg igen. Japp.



Och så här...



Just wait and see.

No fun at all

Åh, vad jag längtar tills skiten vänder. Dvs, när man inte känner sej så hungrig och trött, utan mer frisk och pigg. Som det är nu är jag ju en zombie med stort Z. Sanslöst.
Snart ska jag hinka i mej en shake och sen ska jag och Camilla, som sagt, åka till morsans jobb och simma och gymma. Duttigt. La dock märke till att jag i mina fem väskor jag hade med mej ner för en vecka sen inte packade ett enda par träningsbyxor. Begåvat. Får leta fram nåt i morsans lådor.

Vad gör ni då? Har ni tappat talförmågan? Är ingenting jag säger eller skriver intressant längre? Ha?

måndag 23 november 2009

Feel free to speak your word

Jag har förstått att det varit lite svårt att kommentera här ibland, att man får försöka posta flera gånger vissa gånger och att det inte funkat alls andra gånger.
Nu hoppas jag dock att det ska fungera bättre, nu har jag nämligen ändrat lite så att det kommer upp ett popup-fönster istället. Så nu är det bara att kommentera. Ordet är (nästan) fritt!

Biggest Loser - Swedish Edition

Vi har satt igång en grej. Lite av en tävling. Deltagare är jag, mamma och Camilla och tävlingen innefattar pulver och vi snackar om Cambridgekuren.
Under två veckors tid ska vi inte äta någon mat, utan vi ska bara dricka detta pulver. Tre gånger om dagen. Ingenting annat får ätas eller drickas förutom vatten, kaffe och te. Vi började i dag och eftersom vi inte har någon våg hemma så kommer vi använda oss av mätning och bilder. Några bilder kommer jag knappast lägga ut här, men däremot kan jag lägga ut mina mått.

Kanske anses som en löjlig tävling när den utförs av tre tjejer som är i relativt god form, men för min egen del så äcklas jag just nu av mej själv. Som ni vet har jag ju inte sprungit på fem veckor nu och även om jag droppat i vikt, så ser jag fet ut. Det är hemskt. Jag kan gymma och träna överkropp, samt cykla, men på benen märks det ändå sjukt mycket att musklerna bara försvunnit.

Under min första dag har jag så gott som gått under, redan. Vart jag än tittar så ser jag mat. Såser. Pommes frites. Jordgubbar. Fläskfilé. Och jag håller på att krevera. Verkligen krevera. Mamma säger "Ja, men ät då!", men jag går inte på den lätta. Hon vill ju bara besegra mej. Men jävlariminlillalåda, vad hungrig jag är. Jag bara dricker och dricker och dricker. Vatten alltså. Jag dricker ju varken kaffe eller te. Darn.

I morgon ska jag och Camilla dessutom bege oss till morsans jobb och träna (det blidde inget i dag, vädret skrämde mej totalt...). Men i morgon handlar det alltså inte om att bygga så värst mycket muskler, utan mer om att förbränna fett. Inte tunga vikter med få repetitioner, utan lätta vikter med många reps. Aa. Ni fattar.

I alla fall. Här har ni mina mått. Om ni vill jämföra, anteckna, eller bara håna. Håll till godo!

Midja - 75 cm
Höfter - 92 cm
Stuss (röv) - 107 cm
Vänster lår - 64 cm
Höger lår - 64,5 cm
Bröst - 93 cm

Vi har sagt att vi ska mäta om en vecka, men känner jag mej själv rätt så kommer jag mäta redan i morgon. Jag tror att jag känner mej själv väldigt bra.

HUNGRIG!!!

Kvalitetstid med mamma






Självmålsmåndag (rip off, I know)

Ok, jag vet inte varför jag skriver en jäkla massa inlägg om fotboll nu för tiden. Jag tycker ju inte att det är särskilt kul. Inte alls. Men när man umgås med mamma och Challe så blir det lätt en fotbollsmatch eller två. Och i går såg vi naturligtvis Självmålet i matchen Bolton-Blackburn.

I tidningarna framställs backen som syndaren. "Se hur han lurar sin egen målvakt" och dylika rubriker finns att läsa.

Min undran... Är det bara jag och mamma som tycker att alltihop är målvaktens fel? Målvakten borde definitivt ha stannat i målet, han ser ju att backen kommer hinna upp bollen. Och att han skriker på backen, ja, det ser man ju på repriserna. Men ärligt... Ljudnivån på en Premier League-match är knappast i nivå med sorlet på en tunnelbanevagn tio över två en tisdageftermiddag. Den är något högre.

Nej. Nu lynchar vi målvakten istället. På tre. Ett, två, tre!

(Och precis innan publicering av detta inlägg kollade jag förstås in upphovsmännen till Självmålsmåndags blogg för att se om de också skrivit om detta. Naturligtvis hade de det. Och de håller av allt att döma med mej och mamma. Bra. Då vet jag att vi hade rätt. Och Aftonbladet! Sluta snooooo.)

Word

Tomas Axnér. Handbollsspelare i H43. En av Sveriges bästa högersexor genom tiderna. En av Sveriges skönaste bloggare just nu.
Läs vad han skriver om anonyma ordbajsare som inte står för sina åsikter.



Jag kunde nog aldrig skrivit det bättre själv. Läs hela inlägget här.

Måndag är sångdag

Naturligtvis. Sångdags. Ni kanske blir lite besvikna nu, eller så bryr ni er föga, men jag har inte hunnit spela in nån ny låt, därför får ni se ett halvkasst klipp med dåligt ljud där jag sjunger min egna låt som jag skrev till mamma när hon fyllde 40 (dvs nio år sen...).

Klicka här så får vi se om ni hör nåt över huvud taget.

Tjipp!

Förrädiskt

Det blåser typ storm här i Göteborg i dag. Det har regnat ända fram till nu, men nu lyser solen. Det är bara det att du lyser på lite fel sätt. Man märker att den inte lyser på ett ärligt sätt, den lyser mystiskt. Lite som för att vagga oss in i falsk trygghet för att sen ställa till med ett helvete. Så känns det. Känns det så? Ja, så känns det.

Jag ska alldeles strax trotsa stormen och cykla ner till morsans jobb och träna. Springa i vatten, lyfta tunga vikter. And so on. Ska bli riktigt nice. Och sen? Sen ska jag träffa Ogge-mannen. Dricka kaffe (han) och te (jag) och snacka skit (båda två).

Det blir en bra dag.

Veckans tema

Nog för att jag ofta klagar på att fotboll är en kärringsport, men när det här och det här händer inom kort tid så är det väl inte längre någon tvekan, va? För när man är en kärring så är man feg. Och de här två kärringarna är just fega.

Fega. Många människor som är det nu för tiden förresten...

God natt!

söndag 22 november 2009

Bilder från en kväll

Vi var hemma hos Jessi i går och vi åt lite goa snacks, drack gött vin och pratade om allt möjligt. En del nya bekantskaper och en del gamla. Fint som snus.

Så här såg det ut.


Emelie och Lilla My var där.



De är så vackra, de här två.



Kärleken är evig...



Vi passade på att ta lite bilder till våra portfolios.



Hela gänget. Utom Jessi. Hon tog ju bilden.



Kanonfint att spendera lite tid med Emelie. Vi spelade handboll ihop i många år, men har inte setts mytcket de senaste åren.


Det var en bra kväll. Och i dag är en bra dag.

Fjuttbollssöndag

När jag var hemma för två veckor sen, ni vet när Jessi-Pessi hade sin födelsedagsfest, då sa jag till mamma att "Jag längtar till när jag bor här igen, då ska jag komma till er varje söndag och äta söndagsmiddag.".

Nu är det söndag. Jag bor här igen. Vi har ätit middag. Jag är mycket tillfreds.

Det är fotboll på tv och även om jag sällan kollar på fotboll när jag är själv, så sprids ett lugn i hela mej när fotbollen står på. Det är en trivsam stämning, det är skönt.

När vi kommer hem till morsan sen så ska jag lägga in bilder från i går. För bilder vill ni ju ha, visst?

lördag 21 november 2009

Ut med sporten, in med festen

Jaha, men nu så. Nu börjar det likna nåt. Har totalt hjärnsläpp när det gäller kläder och frisyrer nu för tiden - ingenting blir bra. Känns som att det blir samma, samma, samma. Varenda gång samma. Men nu kör jag inte mittbena i dag. Och jag kör med halsband, minsann. Det händer inte varje dag.

Det ser ut litegrann så här.


Mammas beiga topp från Kappahl och mina välanvända lackleggings.



Samma gamla tråkiga sminkning, men med tuperad lugg och halsband.



Besviken på bilderna. Känner mej bra mycket snyggare än så här. Sådeså.


Nu ska jag bege mej. Till Jessica. Sötsöta tjejer väntar. Och gott vin. Det ni!
Ha en kanonkväll. Allihop! Till och med ni som är dumma.

Om ni trodde att handboll inte fanns mer för mej så trodde ni ganska fel

Nu skojade jag visst lite med er i förra inlägget, för nu är ju matchen slut (IVH vann med underbara 30-22) och jag ska inte alls skriva värsta blogginlägget. Det är nämligen handboll på tv. Alingsås-Zagreb i Champions League. På SVT1. Dumt att varken Jordan (Bliznac), Iveland eller Kangas är med. Tungt.



Nivån på min slitenhet har höjts de senaste dagarna, men är nu på väg neråt igen. Jag mår rätt bra, faktiskt. Är glad och förväntansfull.

Matchen, förresten. Den startade med ett jädra drama. Johan Petersson är nog glad att det var Marcus Enström och inte han själv som blev nermejad av Zagrebs målvakt i en kontring. Johan har ju haft sin beskärda del av krockar med målvakter. Nåväl. Rött kort till Zagrebs slovenska målvakt.

Nu. Nu ska jag njuta av Alingsås och framför allt Marcus Enström. Grym jädra kille alltså.

Chicken

Sitter i soffan och kollar på handboll på nätet. IVH-Heid. Tjejerna spelar precis hur bra som helst och leder med 18-8 i paus. Grymt. Elin och Fia har varit alldeles lysande i anfallet. Lisa också.

Ja. För jag hejar ju så klart på IVH. Det fattar ni väl?

I övrigt har det börjat sjunka in att jag bor här nu. Att jag inte behöver stressa runt för att träffa alla på kort tid, utan jag kan ta det lugnt och låta dagarna gå i sin egen takt. Åh. Det känns så skönt.

Sen, när matchen är slut, ska jag även ta mej tid att blogga lite mer ordentligt. Under tiden kan ni alla grabba tag i varsin ordbok och slå upp ordet "feg". Det verkar som att många som läser den här bloggen inte riktigt har grepp om det.

Ok. Hej så länge!

fredag 20 november 2009

Busy loving.

Det är lite magert här nu. Men ni förstår nog att jag har fullt upp med att träffa massa goa älsklingsmänniskor för tillfället.

Nu ska jag till exempel iväg och kolla på storebrors hockeymatch och sen ska jag till exempel hem till Camilla och sjunga singstar med Camilla och Jessi-Pessi.

Och så här ser jag ut just nu.






Hej svej!

Det är så mycket som är fel med den här kommentaren att jag inte riktigt vet vart jag ska börja.




Tror förresten att jag skippar börjandet över huvud taget och bränner av dagens asgarv istället.

torsdag 19 november 2009

Hump.

Är det det här som kallas doggy style eller?

Beware of the skällgalna airaM

Vilken skräll att hälften av allt skräp består av fimpar. Not.
Skrämmande egentligen, vilken tolerans vi har mot rökare. Inte nog med att de förpestar sina egna kroppar, även vi andra ska få stå ut med skiten i busskurar och dylikt. Och nu, föga förvånande, har vi det, svart på vitt, hur mycket de skräpar ner.

Hur många säger egentligen till en människa som fimpar på marken? Inte så många, va? Det är ju "bara en liten fimp". Det är bara det att många fimpar små görs till en å av skit. Det ser för jävligt ut!

Nästa gång jag ser nån fimpa på marken ska jag fan säga till.

Passa er.

En torsdagsförmiddag på Vårvädersgatan

Det är en ny dag i dag.

Jag vaknade upp i soffan hemma i Camillas vardagsrum. Soffan som är lång nog för mej att ligga i utan att böja benen. Soffan på vilken jag sovit åtskilliga nätter genom åren. Soffan som är ofattbart bekväm.
Jag vaknar av sirenerna från en ambulans. Eller, först trodde jag att det var en ambulans, men förmodligen var det en polisbil, med tanke på vilka kvarter vi befinner oss i. Jag kan inte höra skillnad på de olika sirenerna.

Camilla bor på sjunde våningen och normalt sett så ser man ända till vattnet härifrån vardagsrummet. I dag ser man knappt bort till nästa punkthus. Det ser ut som att de stora fönstrena i vardagsrummet blivit ersatta av mastodonta canvastavlor utan tryck. Det är kritvitt. Men inte av snö. Hade det varit snö hade jag varit glad. Men det är inte snö. Det är dimma.

På bordet står en tallrik som vittnar om kladdkakan Camilla svängde ihop och vi smällde i oss i går. Jag får lite dåligt samvete först, för jag åt mest av oss två. Men så tänker jag att man kanske får äta lite mer kladdkaka när man inte är så jätteglad? För alla vet ju att min blir gladare av kladdkaka. När jag orkat kliva upp ur soffan ska jag ta mej en bit till.

Det känns bättre i dag än det gjorde i går och det kändes bättre i går än det gjorde i förrgår.
Jag är på rätt väg.

Och i kväll är det Frölunda-match med pappa.

Definitivt på rätt väg.

onsdag 18 november 2009

Titta!

En sötnos till. AnnaPanna. Kommer sakna dej med. AnnaPanna och AbsolutJohan. Två guldkorn. Indeed.

Jag är nog inte helt kass ändå, som har såna fina vänner.

Everywhere you go, always take the weather with you

När man drar upp persiennerna klockan tre på dagen. Är det inte meningen att det ska bli ljusare i rummet då? Bara en tanke liksom...


Mamma var snäll nog att lämna cykelnyckeln på bänken, ifall jag skulle nånstans i dag...



Nu kan man ju inte ta kort på blåsten...



...och nu vet jag ju inte om jag ska nånstans idag...



...men om jag ska det...



...så lär cykelnyckeln ligga kvar där den ligger.

Jag grinar nu.

Tack Johan. Det här är typ det finaste någon skrivit om mej, nån gång.

Tack, sa jag.

FYI.

Det här fanns att läsa i nättidningen redan i går kväll vid halv sju. Bara två timmar efter att det blev klart. Jag vet inte om IVH ringt upp själva och berättat eller hur det "läckte ut" så fort. Vad som är konstigt, och framför allt dåligt, är att VLT inte ringt mej för en kommentar. Inte för att det spelar nån större roll, jag kan ju ändå skriva av mej här, men man kan ju tycka att VLT borde vilja ha en ordentlig artikel.

damhandboll.nu finns lite pressinfo från IVH. Där står det i princip att jag flyttar hem pga skadan. Ehm. Som sagt. Inte sant.

I vilket fall som helst. Det känns lite, lite bättre i dag. Inte bra, inte nära bra. Men bättre.

Förresten. Här har ni ett statement. Jens Strandell är inte elak. Jens Strandell är snäll.

04.51-05.41, onsdag den 18:e november

Klockan är lite över sex. Jag är vaken.

Det var känslosamt att komma fram i går. Det var tårar här och där och hårda kramar. Pappa hämtade mej vid centralen och hjälpte mej med mina tunga väskor. Tack. Jag och mamma hade kort tid på oss att kramas, för när jag kom fram till henne vid kvart i tolv så var det fem timmar kvar tills hon skulle kliva upp ur sängen och göra sej klar för ännu en avfärd till Sundsvall (där hon jobbar ett par dagar i veckan).
Pilla hår, killa rygg, hålla hand, klappa kind. Det blev inte många timmars sömn för mamma (ännu mindre för mej, men jag kan ju sova nu).

När det var dags för mamma att rulla ur sängen så stod jag redan upp och frågade henne vad hon ville ha till frukost. "Havregrynsgröt och ett ägg. Ett stort ägg.". Ja, för mamma har stora ägg i kylen. Två små, vita. Resten stora, bruna. Jag tog tre stora, bruna ägg och la dem i en kastrull och, ja, ni vet hur man kokar ägg. Vi pratade, skrattade lite, diskuterade sjukheten i drömmar. Jag fixade gröten medan mamma sminkade sej och när vi satt och åt (jag åt de två andra äggen) kommenterade jag hur mamma ser ut som en kines när hon har hunnit ta på kajalen, men inte mascaran. Mamma försökte lura mej med att hon tagit fel på datum och sa tafatt "Det är väl den 19:e i dag, va?". "Nej, det är den 18:e.". "Då har jag tagit fel på dag!" säger hon och försöker kväva ett skratta samtidigt som hon säger "Jag är inte bra på att luras.". Jag bara skakade på huvudet.

När vi hade ätit klart skulle hon sminka färdigt sej och hon sa samtidigt som hon plockade fram sin mascara "Jag köpte en jättedyr mascara...." och så drog hon ur borsten och visade den för mej och sa "...så var den av gummi.". Sen applicerade hon mascaran så lungt och med så slutna ögon att jag var tvungen att säga åt henne att inte somna.

Sen pratade vi lite till. Kramades. Skojade. Jag hjälpte henne öppna dörren för att hon hade väskor i händerna och jag påpekade snabbt "Hur skulle du gjort med det där om inte jag var här? Det är nog bra att jag är hemma.".

Och nu är hon borta. Men visst är det så.
Det är nog bra att jag är hemma.

Några snabba, korta bara.

Alltså, helt ärligt. Kombinationen anonyma och spydiga kommentarer i det här ämnet kommer tas bort i fortsättningen. Kommentera gärna anonymt om ni har nåt positivt att säga och kommentera gärna spydigt om ni kan stå för vilka ni är. Men kombinera inte dessa två. Jag är ledsen nog som det är och jag behöver inte er skit.

I övrigt kan jag väl bara upplysa er om att min flytt inte har något med skadan att göra och att jag sviker laget är bara skitsnack. Det finns få som ställt upp så mycket för det här laget som jag gjort. Däremot skulle jag svika mej själv grovt om jag stannade.

Nu vet ni. Sov gott.

tisdag 17 november 2009

Jag vill vara stark och fri.

Jag vill vara stark och glad
Finns det fåglar på himlen idag
som kan skydda mig från mitt hat
Kalla vindar jagar mig
Jag är ensam utan dig igen

Jag vill vara stark och snäll
Finns det blommor att plocka idag
som kan skydda mig från mig själv
Mina tankar kastar kniv
kastar år av nio liv igen

Nu måste hon ta jävlarna
Ta jävlarna
Det är kärlekens makt
Hon ska ta jävlarna
Ta dom jävlarna
när jag står svag
Där står hon vakt

Jag vill vara stark och fri
Finns det färger i skogen idag
som kan ända mitt slaveri
Samma krig och samma sorg
Samma skräck i samma borg igen

Nu måste hon ta jävlarna
Ta jävlarna
Det är kärlekens makt
Hon ska ta jävlarna
Ta dom jävlarna
när jag står svag
Där står hon vakt

Nu måste hon ta jävlarna
Ta jävlarna
Det är kärlekens makt
Hon ska ta jävlarna
Ta dom jävlarna
när jag står svag
Där står hon vakt
För hon ska ta jävlarna
Ta jävlarna
Det är kärlekens makt
Ja, hon ska ta jävlarna
Ta dom jävlarna
när jag står svag
Där står hon vakt

När jag är svag
där står hon vakt

Hur kan man tappa orken att andas?

Ni är några västeråsare som kommer vara ordentligt saknade i mitt hjärta och ni vet precis vilka ni är. Att jag väljer att packa fem väskor med kläder, skor och andra måsten för att bara dra hem samma dag som det blev klart har ingenting med er att göra, jag skulle bara inte klara en enda natt till i skokartongen. Jag kunde knappt andas där till slut. Jag behöver komma hem till min familj så fort det går.

En person har hört av sej på sms och jag tackar honom av hela mitt hjärta. Ditt sms var välkommet och gjorde att jag kommer känna mej saknad av åtminstone en person. I en stund som denna känns det värdefullt.

Nu sitter jag på tåget någonstans precis bortom Eskilstuna. Det är mörkt ute och det värker i mina axlar och min rygg efter det tunga bärandet från taxin till tåget. Tre ryggsäckar, en handväska och två träningsväskor. Det var vad jag fick med mej. När jag hämtar resten återstår att se. Det får bli när jag känner mej redo.

Just nu värker det i hjärtat över alla jag lämnar. Jag hoppas att det går över med tiden.

And it's done.

Klicka här.

BFF.

När man ger så får man tillbaka.

Tack, älskade Emma. Jag vet att jag har en vän för livet i dej. Det känns obeskrivligt bra i jobbiga stunder som dessa.

Jag blundar vidare ett tag till.

måndag 16 november 2009

Man skojar inte bort livet.

Omtumlande.

Det är ett ord som beskriver mitt liv just nu på ett bra sätt. Jag kan inte ens blogga. Ni märker det, så klart. Jag grinar ungefär varannan sekund och jag kan egentligen inte tänka klart över huvud taget. Men på det lilla jag lyckats få fram så har jag tagit ett beslut, ett beslut jag står för och är stolt över.

Jag kan inte skriva mer än så. Inte nu. Ni får hänga kvar ändå, helt enkelt. Hoppas ni tycker det är värt väntan.

Måndag är sångdag.

I vilket fall som helst så ska vi ju naturligtvis ha kvar Sångmåndag här på bloggen.
Nu vet jag ju inte riktigt hur man smäller upp en youtube-video på det här stället, men om ni klickar här så får ni veckans sång.

I don't believe you. Made by Pink.

Det går inte nu.

Hur trött kan man vara i dag då? Väldigt, eller? Ja, väldigt. I dag är jag grymt tacksam över att jag har möjlighet att styra över mina arbetstider själv. Så i dag ska jag jobba kväll.

I övrigt... Jag har så svårt att blogga nu. Ni vet att jag skrivit det tidigare, att när något stort har hänt som jag inte vill skriva om, så är det svårt att blogga över huvud taget. Det går inte att "blogga runt" det. Det är allt jag tänker på nu. Så svårt att formulera något annat då.

Jag ber om att få återkomma senare.

För att du älskar som jag.


Fast nu har hon mycket kortare hår.

I lördags. I Jönköping. Jag träffade ju Emma då. Bara i några minuter. Alldeles för kort. Men ändå - vi träffades, vi kramades och hon klappade mej på kinden.

Som jag saknar den människan. Det är en redig tjej. Stabil, vacker, rolig. Underbar.

Det finns ett fåtal såna där fina tjejer i detta land och jag känner några stycken. Tyvärr bor de lite här och var i landet och det gillar jag inte. Jag skulle vilja samla ihop dem i en liten hjärtformad ask och ha dem i bakfickan, allihop, så att jag alltid kunde ha dem med mej. Av vissa skäl, som ni nog kan lista ut, så går inte det.



Kärlek.

Men Emma. Hon finns alltid med mej. Hon är här inne varje dag och ibland kommenterar hon också. Jag blir alltid lika glad. Och Emma. Hon är en av de bästa vänner jag har, fastän vi pratar och ses så sällan. Jag är så tacksam för det.
Därför ska jag åka och hälsa på henne snart. Hon och hennes Marcus har blivit vuxna och bor mer åt Bankeryd-hållet nu. Vi skrattade båda två när hon berättade det, för vi tänker på samma sätt hon och jag. Och fastän vi tänker på samma sätt så är vi ganska olika och fastän vi är ganska olika så passar vi perfekt ihop.




Puss, fina Emma.

Så jag ska åka och hälsa på henne snart. För jag kommer snart ha massa tid att slösa med. Och då ska jag förstås slösa den på allra bästa sätt. På de jag älskar.

Jag börjar med Emma.

söndag 15 november 2009

I want nothing else.


Jag vill ha det här. Bara det här. Och om jag inte kan få det så vill jag inte ha nånting. Inte ens Crispy Chicken på Burger King. Inte ens det.

För jag vill bara ha det här.

22-28, fast så stor skillnad var det inte.

Nä. Vi kämpade bra och allt det där, det gjorde vi verkligen. Men nånstans blev alla skador för mycket. Med åtta utespelare orkar man inte vinna borta mot Lugi. De är för stora och för starka. Vi får ta dem hemma istället.

Nu är jag hungrig, så nu blir det mat.

Somna om.

Jag orkar verkligen inte. Min hjärna är inte fullt fungerande nu. Inte min mage heller. Allt känns felkopplat. Cut blue wire!

Nej. Allt är helt fel.

lördag 14 november 2009

Det finns inte i min framtid just nu.


So freakin' far away...

Ok, inte god natt än då.

Ligger och försöker "må bättre" genom att kolla på youtube-klipp från min favvofilm, P.S. I Love You. Begåvat, måste jag säga! Mycket. Känner inte alls ungefär att "ja, från där jag är nu till det där stadiet att en kille sjunger och spelar gitarr bara för mej och kysser mej som att hela världen från och med nu är en helt ny plats". Nä. Inte så värst.

Tur att jag har Fröken Jansson. Bra mycket bättre än att vara alldeles alene.